De ringer alla klockor nu, som ett bomblarm över stan

Jocke Bergs lilla historia om hur det gick till när de spelade in låten 18:29-4 är så söt att jag typ måste posta den.

"Det var en av de roligaste inspelningarna någonsin, faktiskt.
Vi åkte till kyrkan med GPS-hjälp och vaga vägbeskrivningar från Martin.
Mitt ute i busken.
Markus hade övat som en galning på ackorden och var extremt laddad.
En av hans drömmar har alltid varit att få spela kyrkorgel på riktigt.
Naturligtvis blev han toksjuk med jättehög feber och kunde inte komma.
Det bestämdes då hastigt på plats att Martins far Yngve skulle spela orgeln eftersom han kan och det är ganska svårt med tanke på att bas och diskant är uppdelade.
Martin skulle "leda" kören :D
De var helt underbara, men lite bångstyriga och de frågade hundra gånger: Men vem av er heter Kent då? Vafalls? Ingen??? Varför heter ni kent då? Det verkar ologiskt.

Vidare var vi tvungna att spela låten till ett klick för att kunna göra enkla klipp om något gick fel. Klicket fick orgelspelaren ha i lurar för att det inte skulle höras.
"Körledaren" fick också ha lurar för att kunna dirigera takten.
Kören skulle försöka följa dirigenten, vilket ställde stora krav på tydlighet från Martin.
Plus att även om kyrkan var liten blev det ändå ljudfördröjningar som vi fick kompensera för.

Efter två försök till tagningar sa en av Damerna: Nej det här går inte. Han (Martin) kan ju inte dirigera. Han står ju bara och viftar. Det blir ingen ordning.... Vi måste ha Yngve.
Jaha, sa Martin, Då får väl jag spela den jävla orgeln då. Men då blir det INGEN bas. Den får farsan lägga på efteråt!"