Äckel igen

Har kommit in i en dålig fas igen. Jag äcklas av folk. Nästan alla, till och med. Människor är så otroligt äckliga.

RAGE!

Jag satte nyss på Röd på spotify och lyssnade igenom hela 18:29-4 endast för att få höra övergången mellan den och början till taxmannen. Och just DÅ kommer det givetvis ett reklaminslag. Har aldrig direkt stört mig på reklamen innan, men nu alltså... Hmpt. Mitt liv är så svårt.

Att skriva ett arbete om sorgliga saker

"Nu vet jag hur det är att vara mobbad. Det är som att vara en snöboll när
det blir vår."
Kompisstödjare, åk 5
- friends

Jag har skrivit en uppsats om mobbning som är sjukt bra. Jag funderar på att lägga upp det någonstans, eller göra ett informationshäfte, eller något. Tycker alla borde läsa det. Hahaha självgod. Men ja, jag tycker det är ett viktigt ämne. Så det så.

Någon slags fredag

Om en vecka fyller jag 19 år. Det är nästan en femtedel utav livet om jag skulle bli hundra, vilket jag förmodligen inte kommer bli. Är det då det är dags att börja göra något av livet kanske? Låter som att något sådant skulle vara på sin plats, va. Det finns dock jobbiga saker med att vara jag när det kommer till just detta. Jag nöjer mig nämligen inte. Ska jag göra något med mitt liv, så ska jag finna botemedlet mot cancer, uppfinna en teleportör, upptäcka en ny dimension eller likanande. Eller varför inte finna meningen med livet. Sedan skulle jag kunna skriva en bok om denna mening, och sälja för 59:50 på Coop Forum. Annars får det va. Jag kan av någon anledning inte riktigt räkna att skaffa något random kommunal-jobb i typ Skövde som att göra något av mitt liv. Och detta är givetvis på många vis är en mycket dåliga egenskap, som oftast oftast lämnar mig relativt otillfredsställd. Men vem vet, jag kanske ångrar mig. När jag skaffat mig min livspartner och mina barn, som jag trots allt tror mig vilja ha. Då kanske det där kommunal-jobbet känns ganska lockande. Lätt, smidigt, och så nära till dagis?

De ringer alla klockor nu, som ett bomblarm över stan

Jocke Bergs lilla historia om hur det gick till när de spelade in låten 18:29-4 är så söt att jag typ måste posta den.

"Det var en av de roligaste inspelningarna någonsin, faktiskt.
Vi åkte till kyrkan med GPS-hjälp och vaga vägbeskrivningar från Martin.
Mitt ute i busken.
Markus hade övat som en galning på ackorden och var extremt laddad.
En av hans drömmar har alltid varit att få spela kyrkorgel på riktigt.
Naturligtvis blev han toksjuk med jättehög feber och kunde inte komma.
Det bestämdes då hastigt på plats att Martins far Yngve skulle spela orgeln eftersom han kan och det är ganska svårt med tanke på att bas och diskant är uppdelade.
Martin skulle "leda" kören :D
De var helt underbara, men lite bångstyriga och de frågade hundra gånger: Men vem av er heter Kent då? Vafalls? Ingen??? Varför heter ni kent då? Det verkar ologiskt.

Vidare var vi tvungna att spela låten till ett klick för att kunna göra enkla klipp om något gick fel. Klicket fick orgelspelaren ha i lurar för att det inte skulle höras.
"Körledaren" fick också ha lurar för att kunna dirigera takten.
Kören skulle försöka följa dirigenten, vilket ställde stora krav på tydlighet från Martin.
Plus att även om kyrkan var liten blev det ändå ljudfördröjningar som vi fick kompensera för.

Efter två försök till tagningar sa en av Damerna: Nej det här går inte. Han (Martin) kan ju inte dirigera. Han står ju bara och viftar. Det blir ingen ordning.... Vi måste ha Yngve.
Jaha, sa Martin, Då får väl jag spela den jävla orgeln då. Men då blir det INGEN bas. Den får farsan lägga på efteråt!"

Ni vet när google får livet att kännas hopplöst

Detta fann jag lite sorgligt. 3.530.000 resultat. Det är förmoligen fler än antalet svensktalande personer som över huvudet taget har en man. Google är deprimerande.

Om en val?

Det går nog sällan att veta om ett val man gjort är rätt eller fel - man kommer ju aldrig få reda på vad som hänt om man valt det andra alternativet.
Det var drygt två och ett halvt år sedan jag bestämde mig för att byta gymnasielinje och början om från ettan igen. Precis i början efter bytet tyckte jag jag hade gjort ett alldeles fantastiskt val, och det tycker jag fortfarande. I mitt fall handlade det inte om att jag ogillade utbildningen, även om jag ofta säger det, då det är det betydligt smidigare än att säga som det är. Det handlade snarare om var jag befann mig i mitt liv. Jag var djupt deprimerad (vilket jag inte insåg förrän långt efteråt). Jag behövde bort, något nytt, något finare, något som inte förknippades med allt det negativa. Under den tiden blev jag väldigt asocial. Personerna i min dåvarande klass var hemska, rent ut sagt, och när jag inte längre klarade av att låtsas vara glad och pratsam blev jag snabbt utfryst, folk pratade bakom min rygg, kallade mig namn. Jag var inte tillräckligt glad, tillräckligt rolig. Kunde inte vara. Och då accepteras man inte, inte där. Det var när jag insåg att ingen hade minsta tanke på att istället kanske göra något, kanske fråga hur jag mådde, en enda gång, jag insåg att bland det sista jag ville var att tvingas spendera ytterligare två år med de människorna. Oavsett om jag senare hade börjat må bättre, visste jag att det hade varit outhärdligt.

Nu är mitt liv fint, finare än vad det någonsin har varit, och det finns många anledningar till det. Men faktum kvarstår - jag har ingen aning om vad jag hänt om jag inte valt att börja om från ettan, så jag kan aldrig säga att det var det bästa utav valen. Jag vet även att summan av alla val jag gjort i mitt liv har gjort att jag hamnat där jag är nu, där jag som sagt tycker mycket om att vara. Men det kan ju aldrig innebära att alla val jag gjort har varit bra val, för det har de ju inte.
Anledningen till att jag egentligen började skriva det här var att jag kom att tänka på det motsägelsefulla i att känna sig nöjd eller missnöjd med sina val, då man i de allra flesta fall inte ens vet om de var bra eller dåliga.
Jag vet inte om det här går att jämföra med Sartre och existensialismen, som menar att "val skapar ångest" osv. Kom jag på såhär i efterhand. Men kanske det, i alla fall om man skulle ta mitt resonemang fullt ut.

Bygg nåt vackert

Omne individuum ineffabile.

Om tio år bor jag i ett litet hus, någonstans i världen, tillsammans med den hetaste man ni någonsin sett, som givetvis kommer vara min soulmate. Samt en bebis, och typ en katt. Jag kommer vara professor i idéhistoria, och designa kläder för chanel eller något liknande (vilken kombination). Min man har också ha något flashigt jobb och vi tjänar mängder med pengar. Dessa pengar använder vi dock inte eftersom materiella saker inte tillför något i vårt redan oh så lyckliga liv. Istället ger vi bort dem till canserforskning och organisationer som räddar världen. I övrigt är min man är också typ botaniker eller något annat romamtiskt, samt odlar massa grodar och grejer eftersom vi båda blivit veganer. Sedan får jag nobelpris för att ha kommit på meningen med livet. Alternativt kommit på en medicin som botar alla människor mot olycka. Eller både och, förresten.

Och bilden är på kinderägg-pokémonen vi lekte med hela första året på estet. Söta är dom!

(Din vän pessimisten)

Jag vill bo, i en gammal oredigerad bild på en svamp, annars får jag kraaaamp.

















Jag har nog lite för lite gemensamt med folk i min klass när Alex inte är där. Det suger. Inte så att jag tycker illa om någon av dom andra, dom är också trevliga och sånt mojs. Riktigt roliga ibland till och med. Men det är inte samma utan Alex. Och det suger. Som sagt. Muppppppp.

Vad är det du egentligen vill säga?

För att idag har varit en hemsk och hemsk dag. Eheh.
Såhär såg jag inte ut idag, men någon annan dag, tydligen. Muntert.












Ångest och sådär men det kan vi ju ta en annan gång. Eller aldrig.

Edit: Fy vad smutsig min spegel är....... Ble.

Kent

"Röd" är fantastiskt bra. Såhär efter bara tre dagar, om det fortsätter växa såhär så vet jag inte vad jag kommer ta mig till. Vals för satan (din vän pessimisten) kunde inte ha kommit mer lägligt i mitt liv. Gissningsvis kommer jag lipa som ett barn om den spelas på turnén. Jag hade tänkt sälja några av mina konsertbiljetter till vårturnén, köpte till alla fyra konserter i Göteborg, men nu vet jag inte längre. Jag älskar kent. Och jag är en sån fjant.

Om jag hade lite kraft kvar att ge dig
Om jag hade lite hjärta att dela med mig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig

2000

Min inre astronominörd säger: WOW.
Dock så äger jag inte 3 miljoner euro. Men ändå. Liksom, ett rymd hotell. Dör. 15 soluppgångar per dag, bara det.
"Rymdresenärerna kommer att få kläder med fästsydda kardborreband så att de kan ta sig runt i hotellrummet à la Spindelmannen utan att få problem med tyngdlösheten." ♥
















http://www.dn.se/resor/nyheter/rymdhotell-beraknas-oppna-redan-2012-1.987080

Jag lyssnar på kents låt 2000. Den får mig att tänka på julkalendrar. Men den är mysig i alla fall. Och det är bra, för "Töntarna" var så att säga en besvikelse.