Broder Daniel forever

Äntligen har jag sett Broder Daniel-filmen. Och då menar jag inte ett "äntligen" som i att jag har längtat efter att se den, utan som i att äntligen ha det gjort.
Visst var det meningen att jag skulle ha sett den på bio och allt det där när den kom. Men det liksom gick inte. Jag tror det kan ha lite med min rädsla för nostalgi att göra. För Broder Daniel är för mig, som för många andra jag känner, någonting väldigt nostalgist. Dessutom var de något väldigt viktigt i mitt liv. Bland det allra viktigaste. Inte bland de allra viktigaste banden. Utan bland det allra viktigaste. Utav allt. Jag vet att många vet hur jag menar. Och de som inte vet kommer ändå inte förstå genom någon förklaring. Så en förklaring är bara överflödig, och jag skulle heller aldrig lyckas med en.
I alla fall. Det var inte så jobbig att se som jag hade trott, ändå. Men det var ändå jobbigt, det var det. Kan inte förklara varför, vill inte förklara varför. Hur som helst återinsåg jag hur stort det var att jag faktiskt var på deras sista konsert. För mig var det något viktigt. Och jag har aldrig varit på någon liknande konsert, någonsin. Aldrig.