All you need is Morrissey

Morrissey i torsdags. Helt fantastiskt. Något jag förundras över när det kommer till denne man är hur han påverkar sitt stereotypa fan. Den där alldagliga heterosexuella mannen med utåt sett noll kontakt med sitt känsloliv. En man som bara är i allmänhet så där som män brukar vara(ja här generaliserar vi). Det jag fascineras av är, hur han får dessa igenknäppta testosteron-stycken att fullkomligt och hänsynslöst armbåga sig igenom hundratals människor för att kunna stå allra längst fram och skrika/gråta med i raderna ”I am human and I need to be loved”, ”will nature make a man of me yet?” etc etc. Hur han tårfyller deras ögon och får dem att skrika ”I love you I love you I love you I love you” tills man hör hur deras röstar bokstavligt talat försvinner. Och hur han sedan får dem att överge sin dyrbara stängselplats och kasta sig upp på scenen för att kanske få röra vid morrisseys kropp. Jag förstår inte vad det är han gör med dessa män, men det är ju imponerande på något sätt. Det bästa är ju att dom inte heller verkar förstå hur homoerotiska hans texter är. Det här var ju inget nytt direkt, går att läsa om i varannan Morrissey-resencion, men det var ändå rätt... speciellt att uppleva det själv. Well... Heterosexuella män är mystiska varelser. Hoppa-upp-på-scenen-grejen de har för sig artade ju sig ganska bra för min del dock, hamnade längst fram precis i mitten en halvtimme in i konserten, publiken framför mig bara sögs upp på scenen, upp och iväg. Sen var det jag och Moz, oh yeah.

En alldeles fantastisk konsert. Precis som personerna som försökte sälja korv utanför arenan. Doll and the Kicks var också bra, väldigt bra till och med. Fast det gjorde mig mest påmind om att hur bra förbandet än är(och hur snygg sångerskan än är) så är det i princip omöjligt att uppskatta det. Det enda man vill är att de ska gå av scenen, är det Morrissey man ska se så är det ju Morrissey man vill se. Träffade en himla massa intressanta människor förövrigt. Allt är frid och fröjd. Tjipp och hajk.